Utom allt rimligt tvivel

Hos Ulrika har det under förmiddagen diskuterats, kring skulders vara eller inte vara. Eller snarare som Ulrika utrycker det: Hur kan en myndighet med långtgående integritetskränkande befogenheter, få driva in skulder för andras räkning utan att ens behöva kontrollera dess äkthet?

I princip, så kan jag idag skicka in en skuld till fogden, med dig, som gäldenär. Bestrider du inte skulden inom tidsfristen, så vinner den lagakraft och kronofogden hjälper mig att driva in den. Utan att jag behöver lämna några som helst bevis för att skulden faktiskt existerar. Kronofogden har ju dömt att den faktiskt existerar. Detta händer regelbundet. Det finns många skäl till varför folk inte bestrider ärenden, även om de är felaktiga. Ofta handlar det om ren okunskap. Man vet inte hur man gör. Det räcker förvisso att skriva en post it lapp till KFM, med orden jag bestrider, så får de inte driva in skulden utan att det går via tingsrätt, men hur många vet egentligen det.

Min far, som driver en egen firma, fick för ett antal år sedan en räkning, eftersom han hade besökt en porrsida på nätet, det stod så på fakturan. Pappa är en gammaldagsman, som vid den tiden aldrig hade varit ute på internet, men för att slippa skämmas, så betalade han. "Vad skulle folk tro om det kom fram att jag KANSKE porrsurfat" sa han. En helt falsk faktura fick de betalt för, eftersom min fars skam för vad han kunde utsättas för var större. Hade han inte betalat, så hade det gått till kronis, vid bestridande, till tingsrätten, vem vill sitta där på en offentlig förhandling och förklara att man faktiskt inte porrsurfat. Oavsett vad domen blir, så blir han i sin lilla hemort, kallad för porrsurfaren...

Det finns många skäl till varför man inte bestrider, ett skäl kan vara att man inte orkar, man mår så dåligt av annat runt omkring, frugan kanske har stuckit, sonen begått självmord, eller vad som helst. Man orkar inte ta det också. Men med kronofogdens regelverk, så är du skyldig om du inte säger emot.

Om vi jämför det med en person som rånat en bank, så behöver han inte säga ett ord, vare sig ja eller nej eller kanske. Det är upp till kriminalpolisens brottsutredare att bevisa att vederbörande faktiskt begått brottet, för utan bevis, så kan han inte dömas. De måste ha så mycket bevis, så det inte finns något annat tänkbart scenario än att den de gripit faktiskt har begått brottet. Finns det ett annat tänkbart scenario, så kan han inte dömas. Den brottsmisstänkte behöver inte sitta och säga att han inte har gjort det. Visst har det hänt att oskyldiga har blivit dömda för brott, i de fallen har man aldrig, och jag upprepar, aldrig, sagt att han blev dömd för att han inte sa att han var oskyldig. I de fallen, så har all skuld för att det blev fel lagts på brottsutredarna.

Om en skuld fastställs felaktigt, så är det jag som gäldenär som har gjort fel, eftersom jag inte protesterat mot skulden tillräckligt väl. Utredarna på myndigheten som fastställde skulden har nämligen inte som arbetsuppgift att kontrollera dess äkthet...