Umgängesbarn

Idag handlar vår gemensamma bloggning om umgängesföräldrar och hur obestånd ställer till problem för umgänget med sina barn. Jag väljer att inte riktigt hålla mig till ämnet, utan jag ska beskriva min egen situation och hur det var för mig att vara umgängesförälder och hur jag kunde bli boendeförälder, trots att jag lever på obestånd.

För fem år sedan började min resa mot vad som skulle bli ett rent helvete. November 2004 tog jag beslutet att jag inte längre kunde leva ihop med min dåvarande sambo. Vad som hände med mig rent ekonomiskt, behöver jag inte gå in på, eftersom det har behandlats i tidigare inlägg. Men jag höll min ekonomiska näsa över vattenytan i ett och ett halvt år, för att det skulle krascha under 2006. I förhållandet fanns vår då treåriga lilla prinsessa. Vi var från början överens om att hon skulle bo varannan vecka hos oss, men eftersom jag ansåg att vi måste lösa vem som skulle vara boendeförälder, så vände vi oss till familjerätten. Denna underbara instans. Jag hade hört att det var en bra idé att spela in samtalet, eftersom jag har helt fel kön i för att anses vara en god förälder. Hela det mötet var ett skämt. Jag bestämde mig för att inte sätta min fot där igen, eftersom jag fick reda på att jag hade dålig kontakt med min dotter, trots att både jag och modern sa att min kontakt med dottern var väldigt bra. När vi kom in på frågan om vem som skulle stå som boförälder, så sa familjerättstanten att för min del spelade det ingen roll om jag var det eller ej, men mitt ex, som var beroende av bidrag, hade väldigt stor nytta av att stå som det, eftersom man kan söka mer bidrag än umgängesföräldern. Jag gick med på det…

När jag fick mina skulder och kronofogden skulle göra den första uträkningen på min löneutmätning, så kom chocken. Jag är förälder, jag har mitt barn halvtid, men hon räknas inte… Normalbeloppet räknas i mitt fall på en familj med två vuxna. Men mitt barn då? Hon kostar pengar! Eftersom hon inte är skriven hos mig så räknas hon inte som att hon bor hos mig. Så lyder deras dom. Det betyder kort sagt att har man barn, halvtid, så ska man leva på existensminimum för två vuxna, har man två barn halvtid, ska man leva på två vuxnas existensminimum, har man sju barn halvtid, så ska man leva på två vuxnas existensminimum. Handläggaren på kronofogden var som tur var en tänkande individ, vilket inte är helt vanligt där, så jag fick henne att tänka om i sin beräkning och vi fick ytterligare 1273 kronor per månad att leva på, eftersom det är vad försäkringskassan ger i underhållsbidrag till en boförälder, som har sitt barn heltid. Det är vad ett barn kostar enligt kronofogden. Tänk så många pappor, som på grund av kronofogdens märkliga uträkningsregler, helt enkelt inte har råd att ha ett normalt umgänge med sina barn. Där vid lag är jag ju lyckligt lottad. Tänk själva. Man har drygt 4000 att leva på per månad, betalar underhåll, som är inkomstprövat (före löneutmätning). Det ger inte mer än runt tretusen kvar varje månad. Sedan säger lagen att det är umgängesföräldern som ska bekosta hämtning och lämning, om avståndet är mindre än tio mil. Det kan alltså kosta så mycket, så man inte kan ha ett normalt umgänge med sina barn. Och kommer man inte, så kommer ju barnen få höra att ”pappa vill inte träffa er” och så vidare. PAS, står för Parental Alienation Syndrome. Det är ett begrepp, som kort betyder att en förälder (oftast mamman), får sitt barn att ta avstånd från den andra föräldern. Dessvärre gör systemet vi har i det här landet, mot skuldsatta att detta blir ett enkelt medel, som en förälder kan använda mot, den skuldsatte pappan som inte har råd att besöka sina barn. Sponsrat av kronofogden.

För min del, fick problemen en annan vändning. Mamman misshandlade dottern, så jag fick tag i en riktigt bra advokat. Vid mitt första samtal med honom, så sa jag att jag hade skulder. ”Jaha,” svarade han. ”Varför skulle det göra dig till en sämre förälder?” I tingsrätten, för det interimistiska beslutet, tar modern upp min ekonomi i sin sakframställan, varför rätten ska ge henne ensamt boende. Domaren förklarar då att vi är där för en boendefråga, inte för att diskutera min ekonomi.

Jag går vidare i vårdnadsfrågan. Misshandeln blir bara värre, senast i söndags kommer hon från mamman med ett stort blåmärke på ryggen. I stället för en trevlig söndag kväll, satt vi på akuten, för att dokumentera skador. Hon hade blivit dragen i armen från köksstolen och ramlat in i ett köksskåp, vid frukosten, för att hon fes. Under måndagen ringer jag familjerätten och talar om detta och frågar vad jag ska göra nu. ”Så farligt var det väl inte” svarar socialsekreteraren. Samme man som har sagt till mig att jag kommer att ha svårt att få ensam vårdnad, eftersom jag har skulder. (Misshandeln är nu polisanmäld)

Återigen, misshandel av sitt barn, är alltså i en vårdnadstvist, mer eller mindre lindrigare än att ha skulder.

Jag sänder en tanke till alla pappor som inte får, eller kan träffa sina barn. Stå på er. Barn behöver sin pappa. En dag kommer de att tacka er för att ni inte slutade kämpa.

Tack för att du har orkat läsa detta. Jag kommer få anledning att återkomma till detta ämnet. Gå nu in och läs mina bloggkompisar, som troligen har hållit sig till det angivna ämnet… Men innan du läser deras, så skulle jag bli hur glad som helst om du ville kommentera detta, här, eller på Fattiga riddares forum. Där kan man kommentera utan att ens registrera sig.


Insolvens Stockholm
Obeståndsbloggen
Noll koll
Villerider
Affesblogg
Ljuramannen
Systembloggen
Dwight
Fonzie


Läs även andra bloggares åsikter om
Umgängesföräldrar, Kronofogden, Familjerätt

Pingat på Intressant.se/intressant