onsdag 2 december 2009

Skuldsatt känner skuld?

Den som är utan skuld kasta första stenen. (Joh 8:7) Finns det någon som inte hört de orden från bibeln. Troligen kronofogden och inkassobolagen. Men vi vanliga dödliga vet att Jesus, menade att man inte ska trycka ner de svaga. Det var tvåtusen år sedan. Strax innan inkassobolagen spikade upp honom på ett kors. Man får inte gå ut och uppvigla folk sa de då. Tvåtusen år senare, så ser vi Jesus som en av de största människor som har levat. Messias, den gudomligt utvalde. Sedan kom Luther… katekesen var obligatorisk läsning i svenska skolan en bra bit in på 1900-talet. Felaktigt har Luther blivit beskyld som den som lägger skulden på våra axlar. Luther skrev i katekesen att man ska ha respekt och känna ödmjukhet till gud, gör man det, så är han så god, att han förlåter våra skulder, men han sa också att alla ska försöka göra goda handlingar och inte synda. Alla ska göra rätt för sig.

Sverige är ett kristet land, det mesta som vi gör dagligen, grundar sig på kristna värderingar. Till exempel kronofogdens skrift ”Alla vill göra rätt för sig”. Och det vill man ju. Ingen vill ju känna skuld. Då kommer man inte till himlen. Men när kronofogden skriver så, så lägger man även en stor börda på våra axlar. Det är klart att man vill göra rätt för sig, men om skulden inte är riktigt, om man har hamnat så djupt i skuldfällan, så man inte klarar av att göra rätt för sig, vad händer då?

Jag kan bara utgå från mig själv och min familj när man pratar skulder. Min svärfar fick nyligen veta om hur illa ställt det är med vår ekonomi. Han blev bestört och tyckte verkligen synd om oss. Han kom inte med några moralpredikningar, utan sa bara, "säg inte det till någon, man vill ju inte skämmas mer än vad man behöver". Skulden sträcker sig alltså betydligt längre än till mig och min fru, även de närstående känner skuld för att vi har gett kronofogden jobb. Man vill ju inte bli beblandad med någon som har skulder, så håll tyst om det... Det är ett av problemen i vårt land, skuldtanken. Inte nog med att man blir straffad utan gränser, för att man är skyldig pengar, man ska också skämmas för det. Vad det sedan beror på att man hamnat där man är, det spelar mindre roll, man har ju inte gjort rätt för sig.

Jag har i ett antal inlägg skrivit om inkassobranschens otroliga intäckter, senare i veckan, kommer jag redovisa siffrorna för PayEx. Vi snackar många miljarder i vinster, för att folk inte kan göra "rätt för sig". Bara utrycket "göra rätt för sig" ger mig hjärnblödning. När min hyresgäst inte betalade sin hyra, och mitt ex, lyrade mig på några hundra tusen, i separationen, gjorde jag då fel för mig, eller? Jag fattar inte. Idag när arbetslösheten närmar sig sju procent, och folk börjar bli utstämplade från A-kassan, så de får lämna hus och hem, för att de inte har råd att ha kvar huset, gör man då fel för sig?

Att vara skyldig, innebär per automatik att man känner skuld, det är tolkningen av Luthers läror som hänger kvar. Trots att man kanske inte ens gjort något fel själv för att bli skyldig. Jag skrev själv för ett par månader sedan att jag själv satt mig i denna situationen, men när jag satt mig in i min egen problematik, så inser jag att jag egentligen inte kunnat göra något annorlunda. Ska jag då känna skuld? Nej jag tror vi ska ta oss i kragen och inse att vem som helst kan få ekonomiska problem, det är inget att skämmas för. De som borde skämmas är indrivarna, som trampar på de som ligger, och slår på de redan skadade. När jag gick i skolan, så var det en av rastens grundtankar, om det blev slagsmål och det blev det ibland, så slår man inte på någon som ligger...


Idag bloggar följande om detta ämnet:

Insolvens Stockholm
Obeståndsbloggen
Noll koll
Villerider
Affesblogg
Ljuramannen
Systembloggen
Dwight
Fonzie


Kommentera gärna ämnet här och på Fattiga
riddares forum


Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om
Skuldsatt, Kronofogden, Skuld

2 kommentarer:

  1. Du tar upp ett av de mest fasansfulla bieffekterna av att vara överskuldsatt. Omgivningen ser en som pestsmittad, naturligtvis inte alla, men din svärfar verkar ha gjort som många andra. Utåt sett: "Det är synd om er...". Inåt i tankarna (som delas av allt för många svenskar): "...men ni har ju hamnat där själva." Jag hoppas naturligtvis att jag har fel om din svärfar, att han är en mer insiktsfull person än vad jag tror.

    Men jag har ju upplevt detta själv, "stackars dig" "vad dessa dumma människor ställer till det för dig" osv. Men deras ögon avslöjar dem, "jojo, vi vet nog att du är ansvarslös och slösaktig" "tänk att han inte kan sköta sin ekonomi" osv.

    Nästan ingen är villig eller intresserad av att veta orsaken till min situation, jag är många gånger dömd på förhand. Detta rider inkassomaffian och fogden på, ingen med någon som helst möjlighet vill hamna i blickfånget för omgivningens förakt. Ett förakt som iofs bottnar i okunskap och till viss del skadeglädje.

    Vi i Sverige är (generellt sett) ett avundsjukt folk, avundsjuka på andras framgång och välstånd, men också avundsjuka på småsaker. Tex Kalle har firma, alltså är han en fifflare, "han kan ju inte ha tjänat ihop till sin skidresa på ärligt sätt". "Han har ju också BÅDE DN och DI på morgonen, det måste vara fiffel, vi tipsar skattmasen...". Allt detta uppmuntras och numera även krävs av medborgarna. "Ni ska tjalla på era medmänniskor, det är lagkrav på detta...".

    Så skulden blir allt mer och mer ett verktyg för staten i deras jakt på oönskade personligheter i samhället. Dvs de personer som inte bryr sig om att tyngas ner av kollektiva skuldkänslor utan vågar tycka annorlunda.

    /Rune

    SvaraRadera