Familjerätten

Idag klockan tre ska jag till familjerätten... det ser jag ju inte fram emot direkt.

I sommras fick jag interimistiskt beslut att min dotter ska bo hos mig. Grunden för beslutet är att mamman har slagit henne vid två tillfällen, hon har vid ett tillfälle mosat en banan i ansiktet på sin dotter och dessutom spottat den lilla i ansiktet. Min dotter är åtta år gammal.

Sedan i juni har hon bott hos mig på heltid och träffat sin mor varannan helg. Jag får varje gång köra tjejen till sin mamma, eftersom mamman inte har körkort. Vi bor ca fem mil från varandra, så det är ju en kostsam affär, speciellt eftersom jag redan ligger på marginalerna, men barnens välbefinnande måste alltid komma först.

Nu handlar det om vårdnaden. Första mötet på familjerätten, som mamman och jag gemensamt skulle komma till, uteblev hon från. De hade sedan ett möte själva med henne. I tisdags skulle jag köra dottern till mamman, eftersom de skulle göra hembesök där. 20:00 kvällen innan meddelar hon på familjerättens telefonsvarare och till mig på SMS att hon ska jobba, så mötet i hennes hem är inställt. Sedan dess har jag inte fått tag i henne, hon svarar varken i telefon, eller på SMS. Till saken hör nu att jag tog ledigt från jobbet för att kunna köra dottern...

Idag ska jag då till familjerätten och träffa socialgubben, som vid förra mötet sa till mig att släppa vårdnadsfrågan. "Du har ju boendet, och vårdnaden kommer du nog inte få, du har ju betalningsanmärkningar." Jag frågade då var det står att en kraschad ekonomi gör mig till sämre förälder? "Kan man inte ta hand om sin egen ekonomi, så kan man inte ta hand om sitt barns." får jag då till svar. Jag svarade att mina skulder kommer från separationen, med den misshandlande modern, och jag kan visa att jag inte misskött min ekonomi efter det. Visst, vissa gånger har det varit kärvt, vi fick till och med elen avstängd, vid ett tillfälle, men vi fick den återinkopplad igen efter ett par timmar. Men det var ett par år sedan. Men tänk, det sitter en gubbe som ska göra en utredning om mig som förälder, han anser att betalningsanmärkningar är värre än att ha misshandlat sitt barn.

Misshandeln var dessutom föremål för utredning hos socialtjänsten. De lämnade utredningen utan åtgärd men "med en fortsatt oro för J*****s fortsatta välbefinnande i relationen till modern" men det är inte så viktigt, jag har ju betalningsanmärkningar. Mamman är 34 år, hon har aldrig haft ett riktigt jogg, utan sprungit runt på olika vikariat eller levt på soc, men det spelar tydligen ingen roll, jag har ju betalningsanmärkningar.

Jag kanske inte är världens bästa förälder, men jag har alltid sett till att mina barn har mat på bordet och kläder på kroppen, de har egna rum, översållade med leksaker. Jag kör mina barn till fritidsaktiviteter och den stora till hennes mamma. Men trots det får jag höra att betalningsanmärkningar, det är inte bra, då är man kort sagt en sämre förälder.

Som tur är har jag en grymt bra advokat, som senast igår förklarade att det är ren idioti. Tingsrätten ser på en sak i detta fallet, och det är vem som är mest lämpad att dottern bor hos, och det är den som arbetar på att kontakten med båda föräldrarna är god.

Betalningsanmärkning

Nu var det onsdag igen och dagens ämne är betalningsanmärkningar. ”Nä, du får inte hyra bil för du har betalningsanmärkning … nä, du får inte skaffa abonnemang, för du har betalningsanmärkningar … nä, du får inte leva för du har betalningsanmärkningar”.

Vi lever i en rättsstat, ett land där alla människor har rätt till ett eget liv, en egen bostad och ingen ska behöva gå hungrig. Ändå har vi ett system, med betalningsanmärkningar, som diskvalificerar vanliga laglydiga medborgare att göra helt vanliga saker, bara för att man någon gång under de senaste tre åren missat att betala en räkning av olika anledningar. Det spelar ingen roll om det handlar om hundra kronor, eller hundra tusen, anmärkningen är den samma. Det finns till och med folk som har blivit lurade av inkassobolag, men helt enkelt inte känt till reglerna eller inte haft energin att bestrida felaktiga krav och på så sätt fått betalningsanmärkning. Ja exemplen är många, men i Sverige har vi ett system som gör att folk helt enkelt struntar i varför, har man en betalningsanmärkning så har man och då är man en andra klassens medborgare.

Läser man om ämnet, så är folk livrädda för att få en betalningsanmärkning. Det är ett hot som inkassobranschen lever på, ta vilket inkassobrev som helst, de skriver, ”Betala inom tio dagar, annars kan ärendet gå till kronofogden, och då får du betalningsanmärkning…” Det intressanta är då att kronofogden har egentligen inget med betalningsanmärkningar att göra… ”Det är inte kronofogden som utfärdar betalningsanmärkningar. Ordet betalningsanmärkning är kreditupplysningsföretagens samlingsnamn på ett stort antal uppgifter som de samlar in från olika håll och sedan använder vid kreditupplysning. Många av dessa uppgifter kommer från myndigheter, till exempel Kronofogden.” från kronofogdens hemsida. Nu finns det som tur är en modern lag som reglerar hur man får betalningsanmärkningar, nämligen kreditupplysningslagen från 1973… Det är alltså en lag från 1973 som kreditupplysningsföretagen har att följa. En betalningsanmärkning, blir registrerad efter att den vunnit laga kraft, alltså efter att tiden för betalningsföreläggande gått ut. Betalningsföreläggandet som sådant är inte grund för en betalningsanmärkning, men om man inte protesterat i tid, eller om man inte betalat, så har man anmärkningen. Om vi nu säger att jag helt enkelt missar datumet med en dag, får jag alltså en betalningsanmärkning. Men ingen fara på taket, den försvinner efter tre år.

Datainspektionen är myndigheten som ger tillstånd för kreditupplysning, de har ett antal företag som får ge kreditupplysningar, idag är det 22 företag, som finns på den listan. Det är företag som följer kreditupplysningslagen, naturligtvis. En lag som bland annat säger att man inte får lämna en kreditupplysning om man inte har ett legitimt behov av den, till exempel en hyresvärd som ska hyra ut en bostad, eller bank som ska bevilja ett lån. Då kommer man osökt in på företaget Ratsit AB, som lämnar kreditupplysningar via internet. ”Gratis upplysning på företag och privatpersoner” står det i headern på deras hemsida. Nu är det ju inte speciellt gratis, företaget omsätter 7,4 miljoner och har bara en anställd… De lämnar i alla fall ut kreditupplysningar, på alla svenskar. ”Ta alltid en kreditupplysning innan du genomför en affär, ingår ett avtal eller anställer någon. Det kan spara dig mycket bekymmer.” skriver de på sin hemsida. Men enligt lag, så får de alltså inte lämna ut den informationen utan att den frågande har ett legitimt skäl. När man vet det känns det ännu märkligare att veta att företagets vd, Anders Johansson, är nominerad till årets företagare i Göteborg, 2009, med motiveringen:

”Ratsit har tagit en traditionell bransch ut på internet och gjort den tillgänglig för småföretagare och vanligt folk! De har lyckats med sin vision att leverera enkla, snabba, billiga kreditupplysningar över internet till företagare och privatpersoner. Kreativiteten är stor vilket visar sig i affärsmodeller och nya produkter och tjänster. Anders Johansson är en stor kreatör och ser möjligheterna och han och företaget har alltid kunden i centrum.”

Att han sedan bedriver en verksamhet som är reglerad enligt lag, för att inte förnedra folk i onödan och dessutom är en bransch som kräver tillstånd av datainspektionen, vilket Ratsit saknar, det skiter man i.

Att vem som helt kan gå in på internet och söka efter mig, är oerhört jobbigt. Jag har ett ovanligt efternamn, så det var enkelt att söka efter mig på Ratsit, en enda träff. Mina vänner kan förvisso gå in till fogden och få ett registerutdrag, men hur många gör det. Men på sidor som Ratsit eller andra liknande sidor, kan man faktiskt bara för att det är kul, kolla upp sina vänner, grannar, släktingar, etc. Och då kommer man ju osökt in på själva kärnfrågan med betalningsanmärkningar. Den försvinner nämligen inte i och med att jag betalar skulden. Vi har nämligen ett så underbart system, som innebär att en anmärkning, sitter kvar i tre år efter att den vunnit laga kraft. Jag blir i tre år diskvalificerat från ett drägligt liv, trots att skulden är betald. ”Han har misskött sig, akta dig för honom”, säger kreditupplysningsföretagen. Konstigt. För vilket annat brott som helst, så är man fri, när man avtjänat sitt straff, men om jag nu till exempel blir beviljad skuldsanering, så får jag under fem år leva på existensminimum, sedan när jag är skuldfri och borde få börja leva, då sitter anmärkningshelvetet kvar i tre år till, hur sjukt är det systemet…

Idag bloggar följande om detta ämnet:

Insolvens Stockholm
Obeståndsbloggen
Noll koll
Villerider
Affesblogg
Ljuramannen
Systembloggen
Dwight
Fonzie


Kommentera gärna ämnet här och på Fattiga
riddares forum

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om
betalningsanmärkning, skuldbeläggande, repressalietänkande

Om...

jag bara hade vetat!

En skrift jag hittade hos Kronofogden igår, har det namnet. Den är skriven av elever på Munkebäcksgymnasiet i Göteborg, men ges ut av Skatteverket i samverkan med Kronofogdemyndigheten.

På omslagssidan står det "Utan kronofogden blir det rena vilda västern". När jag läser artikeln med samma namn, så kan man läsa om Spanien där de har en privat inkassobyrå som heter El Frac.

"De använder sig av en speciell, lite orginell metod för att driva in skulder från folk: nämligen att sätta på sig röd frack och en svart hög hatt och sedan gå in på exempelvis en restaurang för att visa allmänheten att ägaren har skulder ... han känner sig ofta pressad och betalar tillbaka, om han har möjlighet. El frac använder sig aldrig av våld, det är en känd och accepterad byrå..."

I anslutning till det så Dan Jerring, informationschef på KFM, på frågan hur det skulle se ut i sverige om kronofogden inte fanns:

"Människor skulle då försöka få tillbaka sina skulder på egen hand genom att i värsta fall använda våld ... Det skulle bli rena vilda västern".

Hur i hela helvetet kan informationschefen på kronofogden uttala sig på det viset. Jag skulle hellre bli hemsökt av en en frackklädd spanjor, än förnedrad av kronofogden och få gå från hus och hem, eftersom "vi har våra rutiner, vill du ha en bostad så får du söka hjälp hos socialen, ditt hus är nu utmätt".

På ett annat ställe i tidningen ställer de frågan vad som händer om man inte kan betala sina skulder. Anna-Karin Regenberg, kommunikatör på KFM svarar:

"Ja, man kan ju inte lugga en flitskallig!"

Nähä, vad är det kronofogden gör dagligen då? Varför lider så många människor av utanförskap.

Iden med tidningen Om... var en god, kom ut med budskapet till ungdomar, att inte skaffa skulder. Men att lägga den i KFMs väntrum, där jag som redan sitter i skiten kommer öven den och läser den, är lite som ett hån. När man sedan läser vad kronofogdens förståsigpåare skriver, så undrar man vilken värld de lever i.

Att rösta eller inte rösta, det är frågan

Är det modigast att tåla
ett vidrigt ödes hugg och pilar,
eller att ta till vapen mot ett hav av plågor
och dräpa dem beslutsamt?

Att få dö – att sova, inte mer,
och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk,
de slag och stötar som köttet fått till arvedel -
det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om.

Att dö, att sova… sova, kanske drömma
-ja, det är stötestenen!
Vilka drömmar ger dödens sömn,
när vi har kastat av oss all jäkt
och kapat livets ankartross?

Den tanken hejdar oss, och det är den
som gör eländighetens liv så långt.
Vem ska tåla världens gisselslag,
tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,
föraktad kärleks pina och lagens tröghet?
Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger
den tåliga förtjänsten?

Vem tålde livet
om han kunde göra sig kvitt
allt detta bara med en dolk?”
Vem skulle dra på bördorna
och stöna och svettas under livets ok,
om inte vi fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet
från vars gräns ingen har återvänt?

Det lamslår viljan,
och hellre bär vi våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner.
Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt
kan falla platt och mista namnet handling.”


När Schakespeare skrev Hamlets berömda monolog, så var det om olycklig kärlek han skrev. Men den passar bra in på dagens ämne, att rösta eller inte rösta...

Sverige har idag 6 900 000 röstberättigade medborgare. Av dessa är ca 500 000 skuldsatta. Det gör en ganska stor procentsiffra. Om alla dessa skulle strunta i att rösta, skulle man då få upp ögonen att något är fel i samhället. I Sverige har vi ett högt röstdeltagande, jämfört med många andra länder, jag har för mig att det var ca 80% som röstade vid förra riksdagsvalet. Men 20% röstade alltså inte. Var det någon som funderade över varför nästan 1.4 miljoner röstberättigade inte röstade? Nej, man konstaterade bara att vi har en procentsats som skiter i att rösta, soffliggare. Om vi nu skulle få med alla skuldsatta på att inte gå och rösta, så skulle konstaterandet vara. "Jaha, vi fick 74% som röstade i år, lägre än förra året, men who cares."

I en demokrati som man ändå måste kalla Sverige, trots att många månniskor står utanför samhällets skyddsnät, så har vi en demokratisk rättighet, som jag anser är en skyldighet, nämligen at rösta. Om vi inte röstar, sällar vi oss i ledet och låter andra bestämma allt. Idag har vi faktiskt en möjlighet att få fram politiker som driver frågan för överskuldsatta. Om alla istället kryssar för exempelvis Ertsborn, eller någon av de andra som kommer med förslag om att förbättra våra vilkor, då kan vi få en förändring.

Flera diskussioner finns på nätet, om att starta ett parti för skuldsatta. Det är en lösning som är kortsiktig. Ett parti, med en fråga, skulle inte bli långlivat. Kanske röra runt lite i grytan, men ingen bra lösning. Om man istället, lobbar befintliga politiker att driva frågan, över partigränser, då har vi kommit en bit på väg. Om alla överskuldsatta kryssar för sin favoritpolitiker, som aktivt driver frågan, då är vi snart framme vid målet.

Så snälla. Om ett år är det val, gå och rösta, även om det bär emot, lyft fram eldsjälarna, de finns där. Tillsammans kan vi skapa en förändring. Vi vill inte falla platt och mista namnet handlig.

Idag bloggar följande om detta ämnet:

Insolvens Stockholm
Obeståndsbloggen
Noll koll
Villerider
Affesblogg
Ljuramannen
Systembloggen
Dwight
Fonzie


Kommentera gärna ämnet här och på Fattiga
riddares forum

Pingat på Intressant.se

Sergel igen.

För någon månad sedan redovisade jag Sergels inkomster. Det verkar som om något hänt där, för jag har under den senaste veckan fått ett antal mail från folk som undrar vad det är för bolag. De har väl skickat ut massbrev, eller nåt. Så här kommer en favorit i repris, med lite kompleterande information om detta bolag.

Sergel kredit:

Netto omsättning: 430 694 000:-
Resultat: 18 533 000:-
Totala tillgångar: 183 318 000:- varav 17 200 000:- i eget kapital.
Antal anställda: 257
Personalkostnad per anställd: n/a

Efter att jag pratat med Ulrika Ring förra veckan, så kom vi in på ägandeskapet av detta bolag. Och vad jag inte visste är att Sergel Kredittjänster AB är ett helägt dotter bolag till TeliaSonera AB. Och vem äger Telia?

37,3% Svenska staten
13,7% Finska staten
3,2% Svenska privatpersoner
2,3% Swedbanks dotterbolag Robur Fonder
2,2% Finska privatpersoner
1,7% Alecta
1,4% Fondbolag närstående Svenska Handelsbanken
31,5% Övriga aktieägare

Största ägare är svenska staten... Staten har alltså ett vinstintresse i att driva inkassobolag. Intressant, jag har funderat en del på det i helgen. Alla som någon gång har fått ett krav från Sergel vet att det är nästan omöjligt att läsa ut något om skulden. Ofta är det bara ett gäng siffror som står där, inget vad skulden avser. Datainspektionen får varje år in flertalet anmälningar om detta bolag. Det statliga inkassobolaget skiter alltså i att följa god inkassosed.

Kommentera gärna detta. Jag vet inte riktigt hur man ska ställa sig till detta...

Visst tar vi väl hand om våra medborgare?

Ibland läser man helt otroliga levnadsöden. I välfärdstaten Sverige lever vi i ett samhälle som tillåter att människor blir så fantastiskt orättvist behandlade. Idag är ingen gemensam bloggdag, men jag tar ändå ett inlägg från Isolvens Stockholms blogg och lägger här. Likaså bloggen Systemsnyltarn har publicerat inlägget. Läs detta, det är ett levnadsöde, som tyvärr inte är helt ovanligt, men som måste lyftas fram.

"Jag tänkte få dela med mig av mitt öde som livstidsgäldenär. En helt otrolig historia, som tyvärr är helt sann. Detta har jag fått leva med sedan jag valde att separera 1993.

Mitt liv!
1988 köpte jag ett nytt hus med min dåvarande sambo och 1993 blev det tyvärr dags att gå skilda vägar. Jag kontaktade en lokal fastighetsmäklare och efter 2 veckor hade en köpare bestämt sig. Allt kändes bra och vi skulle bara gå back ungefär 500 000 kr tillsammans i affären. Men ett dilemma uppstod, då min sambo vägrade att skriva under köpeavtalet. Den aktuella köparen drog sig helt naturligt ur affären. Detta medförde att huset gick på exekutiv auktion 6 månader senare, och den aktuella totala skulden blev nu istället 740 000 kr. Slutskulden blev alltså 240 000 kr större på grund av detta….

Jag tog kontakt med Kronofogden direkt i samband med auktionen av huset, och beskrev min situation. Hur skulle jag gå tillväga för att få ta dela skulden? Han gav mig rådet att försöka komma tillstånd med en förlikning med aktuella borgenärer. Jag kontaktade alla borgenärer, och förklarade min önskan om att få göra upp en avbetalningsplan. Men eftersom alla skulder vara solidariska, och att min före detta sambo inte godkände detta eller skrev på några dokument blev det ett nej. Jag fick alltså inte betala av min skuld på 50 %, då möjligheten fanns. 6 veckor senare erhöll jag min första betalningsanmärkning, och min kreditvärdighet försvann helt 1993. Nu började resan som livstidsgäldenär…

Sedan gick bara åren vidare, med betalningsanmärkningar, ingen kreditvärdighet och diverse försök till löneutmätning från Kronofogden. En betalningsprocess som bara låter den totala skulden växa sig större och större. Mitt liv kändes hopplöst och framtiden såg inte speciellt ljus ut…

2002 tog jag trots allt nya tag och startade en egen konsultfirma. Förhoppningen var att försöka få ihop pengar, så att jag kunde komma fram till en ekonomisk lösning i någon form. Nu hade det gått 9 år sedan huset gick på exekutiv auktion, och nästan inga pengar alls hade Kronofogden kunnat driva in. Jag trodde att det var läge att kunna föra en dialog med mina borgenärer. Det jag inte visste då, var att de ursprungliga borgenärerna tröttnat och redan sålt skulderna vidare på marknaden. För en spottstyver till giriga aktörer som Lindorff AB med flera. Nu börjar den riktiga jakten ordentligt. Det började hagla alla möjliga betalningsuppmaningar i alla de tänkbara former, med hot om indrivning via Kronofogden. Tyvärr innehöll inget något om avskrivning av den höga kapitalräntan eller avbetalningsplan. Det hela bara fortsatte…

2004 kom den riktiga kallduschen! Min före detta sambo ansökte om skuldsanering, och hade ställt in alla sina betalningar. Hon var statligt anställd, bodde i hus med sambo och barn. Men eftersom alla våra skulder var solidariska och jag inte hade lyckats att dela på detta tidigare, var det inte riktigt rätt förutsättningar för ett godkännande trodde jag. Jag valde att inte överklaga med facit i handen. Men vilken kalldusch det blev, hon fick en skuldsanering godkänd. Med en återbetalning på 0 kronor. En ren skuldavskrivning! Plötsligt var jag ägare till 100 % av den totala skulden? Hur var detta möjligt?

Det fanns inget att göra, utan att bara försöka arbeta vidare. Någon gång skulle väl rättvisa skipas för min del. Min affärsverksamhet byggde på projekt av olika karaktär och längd. Jag fakturerade då aktuellt projekt var slutfört, detta gjorde att jag hade en oregelbunden inkomst månad för månad. Där av kunde jag inte betala in fastställda skattetariffer från Skatteverket per månad. Utan betalade in skatten då aktuellt projekt var slutfört, jag träffade Skatteverket vid starten av mitt företag och förklarade detta. Bara pengarna var på skattekontot den dag det skulle belastas, var deras krav. Med andra ord fanns det alltid en större summa pengar på skattekontot, för kommande belastning. Det var även spärrat för utbetalning, och även all skatteåterbäring gick in direkt på kontot. Från 2002 fram till 2008 fungerade det bara bra, inga problem allt flöt på.

Dödsstöten för mig kom i mars 2008! I mars 2008 får jag ett saldobesked från Skatteverket, där ett eget uttag på 200 000 kr är noterat? Jag fattade ingenting, då det var spärrat och inget kontonummer för utbetalning var angivet. Vid kontakt med Skatteverket, kom det fram att Kronofogden hade utmätt mina skattepengar som överskjutande skatt? Hur var detta möjligt? Ingen hade varit i kontakt med mig i ärendet alls? Pengarna hade gått till att betala 16 årig kapitalränta åt Lindorff AB? Betala kapitalränta för att skapa en ny skatteskuld, helt ologiskt.

Jag bokad ett möte direkt med Kronofogden, för en förklaring av agerandet. Vid själva mötet kom det fram att Kronofogden inte tog ansvar för resultatet av sin handling. Att skapa en skatteskuld, som medför att jag skulle tappa min f-skattsedel och bli arbetslös var helt ok. De berättade om jag inte var nöjd med deras beslut, skulle jag överklaga. Vilket jag gjorde…

Jag överklagade till Tingsrätten och fick avslag i januari 2009, överklagade till Hovrätten med avslag i maj 2009. Mitt företag lades ner på grund av indragen f-skattsedel. Den skapade nya skatteskulden var nu nästan 300 000 kr, då Skatteverket tog upp det som eget uttag tillkom sociala avgifter och skatt på summan. Men jag har inte fått några pengar, eller begärt uttag i någon form. Kan detta vara ett myndighetsmissbruk? Troligen…

Nu börjar det helt otroliga att hända. Precis 1 år efter utmätningen av mitt skattekonto på 200 000 kr, i mars 2009 börjar Kronofogden driva in en ny skatteskuld för mig på 300 000 kr på uppdrag av Skatteverket. Pengar som tidigare varit inbetalda på skattekontot, men blivit utbetalat av Skatteverket själva? En skatteskuld som Kronofogden skapat 1 år tidigare i mars 2008. Att skapa en större skuldbörda än tidigare, för att sedan driva in den? Att betala kapitalränta med skattepengar, hur tänker Kronofogden då?

Helt plötsligt har mitt ekonomiska läge blivit ännu sämre än tidigare genom Kronofogdens agerande. Min totala 100 % skuld omfattar nu även en ny skatteskuld, alla andra skulder är 16 år gamla från min separation tidigare och huset som gick på exekutiv auktion. Jag har inte dragit på mig en enda skuld eller betalningsanmärkning på hela 16 år. Men mitt läge hade blivit radikalt försämrat. Hur var detta möjligt?

Jag var 45 år arbetslös sedan maj 2009, har använt 100 dagar av mina 300 dagar. Har en total skuld på ungefär 1 500 000 kr, saknar kreditvärdighet och betalningsförmåga helt. Har gått från en fullt fungerande egen företagare till en ytterligare arbetslös på marknaden. Vad gör man i denna otroliga situation? Allt jag har gjort var att separera 1993.

Ansökan om skuldsanering såg ut som min slutgiltiga lösning på denna livssituation. Jag fyllde i min ansökan enligt ovan givna förutsättningar, och väntade ivrigt. Svar kom nu i september om att en skuldsanering skulle inledas för mig. Jag fick ett personligt samtal från en handläggare på skuldsaneringsenheten i Östersund. Jag bekräftade min situation och förklarade läget, eftersom alla skulder var 16 år gamla och jag inte dragit på mig något nytt såg det hela bra ut. Den nya skapade skatteskulden hade ju Kronofogden skapat själva 1 år tidigare, vilket jag klargjort i min skriftliga ansökan och muntligen i aktuellt samtal. Plötsligt började det att komma ett ljus från andra sidan tunneln. Det fanns äntligen ett hopp…

Så kom avslaget! Kronofogden gav mig ett avslag på min skuldsaneringsansökan. Kronofogden lyfte fram att jag personligen behövde en ekonomisk rehabilitering, eftersom jag inte deklarerat i tid, varit nonchalant och dragit på mig ny skuld 2008. Man fastställde även att jag var kvalificerad insolvent, vilket stämde där av min ansökan om skuldsanering. Förutom allt detta presenterade man mig som en rent kriminell och oansvarig medborgare, som i mitt ekonomiska beteende inte skulle vara hjälpt med en skuldsanering. Ett rent förtal av mig som person, där uppgifter som presenteras inte är styrkta och saknar förankring i verkligheten.

Ingenstans i själva utredningen som presenterades uppgiften om att Kronofogden utmätt mitt skattekonto och ökat den totala skulden med 300 000 kr. Där syftet var att betala en liten del av en 16 årig kapitalränta och på så sätt skapa en ny skatteskuld för mig personligen. Försöker man dölja ett misstag som begåtts? Varför döljer man information som finns i deras eget register? Varför kan man inte få ett beslut som grundas på saklig fakta?

Detta är självklart överklagat till Tingsrätten, och jag inväntar beslutet av min överklagan i dagsläget. Det som är spännande är att jag har kunnat styrka deras agerande med dokument från Skatteverket, Lindorff AB och självklart Kronofogden själv. Jag ser verkligen fram emot Tingsrättens beslut… Men med facit i hand, det har ju gett avslag i ärendet tidigare.
Slutligen för det gå till på detta sätt? Jag önskar verkligen inte att någon fler medborgare får uppleva det jag gjort. Allt jag gjorde var att separera…

Tack för att just du läste detta inlägg, kom gärna med dina synpunkter och erfarenheter. Det vore skönt att få lite stöd i denna position som jag befinner mig i just nu.

NoCash"

Det är synd om människorna

Det var Strindbergs grundtes när han skrev Ett Drömspel. I pjäsen kommer guden Indras dotter ner på jorden för att se hur människor lever. "Det är synd om människorna". Och det är det. Jag läser regelbundet på nätet om olika situationer som drabbar helt vanliga människor, situationer som gör fult friska arbetsföra människor, till melankoliska kollin, som totalt tappat tron på tillvaron. Människor som ibland ser den enkla utvägen, med ett rep att ta till istället för som samhället vill, "göra rätt för sig". Men vad innebär det att man gör rätt för sig. Jag har mycket skulder och vill gärna göra rätt för mig. Jag betalar massor med skatt, men fick trots det dra ut en tand för ett tag sedan, för att jag inte hade råd att rotfylla den.

Igår åt jag för en gångs skull lunch ute, chefen bjöd. Vid bordet brevid, satt det två hantverkare, som pratade om programmet lyxfällan. Jag har inte sett avsnittet de pratade om, men de sa "hur fan kan man vara med i ett sådant program?" "Nä", svarar den andre, "gå ut och skylta med att man är en idiot." Av deras fortsatta resonemang, förstod jag att avsnittet handlade om kille som hade kursat sitt företag ett par, tre gånger. Han var alltså en idiot, för det. I USA har man devisen, att det är först efter sin tredje konkurs man kan driva ett framgångsrikt företag. I Sverige är man en idiot, för att man lyckas kursa två gånger. Som sagt, jag såg inte programmet och har ingen åsikt om innehållet, men det är intressant att lyssna på hur mycket åsikter folk har om andra. Ullared, är ett annat exempel. Familjen som spenderar hela sin semester i Ullared och handlar för x antal tusen, för att ha allt de behöver under ett år, hånas på många ställen på nätet. Folk är så sjukligt intresserade att trycka ner andra. Även om jag hade råd, skulle jag inte spendera min semester på GeKås, kanske för att jag bor rätt nära, men jag har inte rätt att döma deras val. Om de tycker att det är en bra idé, så låt dem tycka det.

Det finns både små och stora inkassobolag, ett av de mindre, som jag faktiskt orättvist blivit kund hos, är EFAB inkassobolagen, med 7 anställda. Jag kommer att skriva mer om mitt ärende där senare, lite beroende på hur de hanterar det, onödigt att hänga ut någon i onödan, men det handlar om en oriktig faktura... och det kan jag lätt bevisa...

EFAB omsätter: 8 023 000:-
Resultat: 1 253 000:-
Tillgångar: 4 562 000:- varav 2 415 000:- i eget kapital.
Omsättning per anställd: 1 146 000:-
Kostnad per anställd: 431 000:-

Hur får man vardagen att gå ihop?

En timme innan onsdag, så vi låtsas att det är onsdag nu...
Idag handlar bloggonsdagen om hur man får vardagen att gå ihop när man lever som skuldsatt och vilka problem som kan drabba oss. Angående problemen, så hänvisar jag till gårdagens inlägg, men hur får man vardagen att gå ihop, ja, inte vet jag, jag har inte lyckats än… Jag skulle kunna sluta där, men jag väljer att babbla på och hoppas på lite kommentarer från mina kära läsare, efter att ni läst detta.

Min farfar, spenderade sina sista år i livet med att leta extrapriser. Han åkte runt hela staden, med färdtjänst, och köpte ett kilo potatis i en affär, en ost i nästa, ett halvt kilo köttfärs i den tredje och sådär höll han på. Det var hans liv. Han sparade säkert ett par, tre kronor om dagen på det. Och vi skratade åt honom, tyckte det var roligt, men för honom, så var de där två, tre kronorna superviktiga. På en månad hade han sparat ihop till ett par tre middagar. Vi trodde det bara var för at han skulle ha något att göra, men det var en överlevnads instinkt. När han dog 87 år gammal, så hade inget sparat, inga pengar i madrassen. Han hade spenderat ett helt liv till att överleva. Han var inte skuldsatt, men hela hans liv, gick ut på att överleva. Detta tyckte vi var jättehemskt, när vi kom till insikt. Idag vet jag att farfar inte var ensam, miljontals människor lever på samma sätt, och försöker få vardagen att gå ihop.

Folkhemmets grundide, var att alla människor i Sverige skulle ha det lika bra. Ingen skulle vara fattig, och ingen skulle vara rik. Idag har vi i landet ett system som går stick i stäv med Per-Albins gamla tankar, vi har över hundra tusen evighetsgäldenärer, vi har nästan en halv miljon med skuldsaldo hos den statliga kronofogdemyndigheten, en myndighet, som grundades redan i folkhemmets barndom och har betydligt äldre anor än så, som motarbetar hela grundtanken med det svenska folkhemmet, för en utvald massa.

Hur får man då vardagen att gå ihop. Enligt kronofogden ska det inte vara några problem. De räknar ju fram ett förbehållsbelopp, som talar om exakt hur mycket pengar man ska behöva. I det ingår hyran, om man nu inte har en för hög hyra, för då ska man flytta, vilket troligtvis inte går eftersom man inte får någon lägenhet, eftersom man har skulder hos kronofogden, men det skiter kronofogden i, det är det vi har socialen till, som ska se till att jag har en bostad, de kan ju då komma på att jag faktiskt har en bostad, så varför hitta en ny, det är ju bättre att jag får ekonomiskt bistånd så jag kan bo kvar i lägenheten, trotts att kronofogden har tagit bort mer än hyran när de räknade ut förbehållsbeloppet, eftersom den var för dyr, fattar du… nä, inte jag heller… men tillbaka till förbehållsbeloppet. Man får ha pengar till vanliga levnadskostnader, som är schablonbestämt hur mycket det är. Så här skriver fogden: ”Till vanliga levnadskostnader bör räknas i ett hushåll normalt förekommande utgifter såsom t.ex. för kost, kläder, tvätt, hygien, gas, hushållsel, telefon, internetuppkoppling, TV-avgifter, försäkringsavgifter, fackföreningsavgifter och andra medlems- avgifter (jämför punkt 3.2.3) samt mindre utgifter för tillfälliga behov.” Summan man faktiskt får behålla är exakt 5279 kronor, efter skatt, om man är sammanboende får man ha kvar 4441 kronor. Det är alltså vad man ska klara sig på under en hel månad. Bara en full tank bensin kostar runt sju hundra kronor, sen kan man räkna resten själv. Man måste trolla med knäna. Tänk nu, en stor del av Sveriges befolkning har alltså denna summa att leva på, 5000 kronor, som ska räcka till allt. Om vi jämför det med en vanlig människa, som tjänar säg 22000/månad. Så har han ungefär 16000 efter skatt, hyra, säg 6000, då har han alltså kvar 10000, att leva på, förstår ni nu att 5000 är inte mycket pengar.

Jag var inne på familjelivs forum, en kille, svarade en tjej som beskrev sina ekonomiska problem, med ”ät nudlar”. Jag vet inte om det är svaret, men är det verkligen rimligt att 2009, i ett rikt i-land, så ska folk behöva äta nudlar, för att klara sig.

Är det nu konstigt att folk väljer att jobba svart, för att få behålla lite pengar. Det ena föder det andra brukar man ju säga. Ger man en människa för lite pengar att klara sig på, så kommer man söka nya försörjningsmöjligheter, till exempel svartjobb, eller rent av brott. Jag är ingen förespråkare för att folk gör olagligheter, men jag är heller inte förvånad att det sker. Som ni ser har jag inga bra förslag på hur man får vardagen att gå ihop, trots det så lever jag. Jag har inget gymkort, jag har sålt allt som jag kan göra mig av med på Blocket, jag har fortfarande tjocktv, jag dricker i princip ingen alkohol, jag har slutat röka, man måste kort och gott dra in på allt, som normala svenssons ser som rent självklart.

Idag bloggar följande om samma ämne:

Insolvens Stockholm
Obeståndsbloggen
Noll koll
Villerider
Affesblogg
Ljuramannen
Systembloggen
Dwight
Fonzie


Pingat på intressant.se

Dag före onsdag...

Varje dag stöter man på hinder i samhället. Allt från att inte få hyra bilar, till att inte kunna skaffa ett telefonabonnemang. Vad man inte får göra är något de flesta skuldsatta, relativt fort blir experter på. Man möter nämligen hinder hela tiden.

När jag och min fru skulle flytta, till vår nuvarande lägenhet, så behövde vi ett nytt telefonabonnemang, så jag ringde runt till några olika leverantörer. Jag var helt ärlig från början och talade om att jag hade betalningsanmärkningar, men undrade om det gick att komma förbi det på något sätt, till exempel genom någon form av deposition. Alla sa nej, direkt och då var det meningslöst att ens försöka. Men till slut ringde jag till Glocalnet. Hon kollade upp det och kom tillbaka och sa att det var inga problem, de ser inte till historiska betalningsproblem, utan hos dem är alla välkomna. Jag tecknade abonnemanget, muntligt, men eftersom det spelades in, så skulle det vara lika bindande som ett skriftligt abonnemang. För mig, visade det sig, efter att de gjort sedvanlig kreditprövning, så kom de fram till att jag hade ju betalningsanmärkningar, då får man inte teckna abonnemang hos dem och således var det annullerat omedelbart, det finns ingen som är lika låg som Glocalnet. Hur fick vi löst det då, man måste ju ha telefon, annars är man inte kontaktbar, kan inte söka jobb och så vidare. Jo, min pappa står på mitt abonnemang, de accepterar inte ens att man har någon som går i borgen, han måste stå på abonnemanget, kanske för att en skuldsatt inte ska synas, och får därför inte ha ett abonnemang, eftersom man då hamnar i telefonkatalogen och på så sätt syns. Idag när jag går och handlar och möter Telenor Xpress, eller Tele2 säljarna, som dyker på en för att sälja abonnemang, så brukar jag säga, ja tack, jag tar ett sådant, men jag har en miljon i skulder, men det är väl inga probem… Vad gäller mobilen, så har jag ett Halebop kontantkort. Nu har jag ett jobb, som kräver att jag ringer ganska mycket med mobiltelefon, de betalar räkningen, men vill inte stå på ett abonnemang, jag skulle kunna ha ett abonnemang, som man betalar lite högre månadskostnad för, men ringer billigare, men det får jag alltså inte,utan fyller på mitt kontantkort, för över tusen kronor i månaden.

När jag fick mina skulder, så skulle vi åka till Legoland med barnen, ihop med en annan familj. Ja, det var onödigt och man ska betala skulderna först, men jag fick ganska snabbt skulder på en miljon, eftersom lånen på huset förföll, vi resonerade som så, att vi var tvungna att komma bort ett tag la pengar på att åka till Legoland. Vi skulle hyra en minibuss och jag tog på mig att hyra den och betala med mitt Visakort, som då inte hade dragits in av banken, jag hade en kontokredit på trettiotusen, som inte var utnyttjad alls. Men trotts det, så såg uthyraren enbart att jag hade betalningsanmärkningar och jag fick skamset ringa min vän och förklara situationen för honom, så han fick ta hyrbilen.

Under tiden jag skrev detta kom jag på att i stycket ovan, så ursäktar jag mitt eget beteende, eftersom, det kan vara någon som läser detta, som börjar ifrågasätta varför man som skuldsatt vill leva ett normalt liv. Stora delar av en skuldsatts liv, går ut på att bekräfta de val man gör. Till socialen, får man bekräfta varför man måste ha den där bilen, som har ett marknadsvärde på 2500 kronor, till fogden får man förklara varför man måste ha nya glasögon, så de inte kan ta den vanliga summan den månaden. Hela livet går ut på att bekräfta varför man vill fortsätta leva.

Jag ska ärligt säga att jag ändå är lyckligt lottad, jämfört med många andra i samma situation. Jag har kvar min familj, jag har tjänstebil och har lyckats få ett nytt jobb, mitt i finanskrisen.

Imorgon är det ny bloggonsdag, då ska vi skriva om hur man får vardagen att gå ihop som skuldsatt, se detta som en förberedelse för morgondagens inlägg.

Första måndagen denna veckan...

I helgen när jag surfade runt, så har jag hittat flera orimliga bloggar och hemsidor. En tjej som jag missade att spara adressen till, ansåg att alla månniskor som har mer än en miljon i skulder, skulle hamna i fängelse, där man fick arbeta av skulden. En idiotisk idé, som faktiskt praktiseras i vissa länder. Ska vi skuldsatta behöva känna oss som brottslingar nu också?

I fredags sände Tv4 ett inslag om kommunikationsskulde, där bland annat Ulrika Ring , fick uttala sig om hennes syn på problemet. Som Ulrika sa efteråt, varför bara fokusera på en liten del av skuldproblematiken. Det är ju jättebra att tv tar upp problemet, med skulder, men varför fokusera enbart på kommunikationsskulder. Ulrika skriver riktigt bra om det på sin blogg.

Familjeliv , har en forumdel, där folk kan diskutera ekonomi. Det är riktiga problem, skrivet av riktiga människor, trots det, så ska nån okunnig idiot, komma med moralpredikningar om vad vederbörande har gjort för fel. Men, man behöver inte ha gjort något direkt fel själv, man kan hamna här ändå...

Jag blir så trött ibland.

Totalt ostrukterat inlägg, men jag publicerar ändå... Pingar gör jag nog inte idag. Men skriv gärna någon kommentar...

Ränta på inkasso

Enligt lag så får ett inkassobolag enligt räntelagen sätta en dröjsmålsränta på 8% över riksbankens styrränta, för närvarande 0.5%. Idag fick jag ett brev från Sergel avseende en gammal skult till Ikanobanken, för ett kreditkort jag haft. Kapitalbelopp på runt tretusen, men en ränta på 18.80%... Alltså drygt tio procentenheter över räntan som räntelagen säger. Enligt Håkan Mörling på Datainspektionen kan det vara okay om de har skickat ett avtal till mig. Enligt Sergel själva, så var det inte en speciellt hög ränta, avser det ett kreditkort, så kan det vara betydligt högre ränta än så... Skulden är dessutom mer än tre år, så den är ju dessutom preskriberad.

När man läser olika forum på nätet, så skriver folk ofta att "staten måste ha tillbaka sina pengar" eller "folk ska betala det de är skyldiga", ja, men absolut, det är ju självklart, men kan det vara rätt att jag här har en tre år gammal skuld, som var på strax över tretusen, på tre år har den stigit till 7300, alltså 4000 kronor i ränta och avgifter. Detta en skuld till en bank. Staten har inget med det att göra, klart att banken, borde få tillbaka sina pengar, men 18.8% i ränta, det finns det ju ingen rim och reson i, den högsta räntan som riksbanken noterade under dessa tre år var 4.5%, när skulden kom till var styrräntan 2.5%. Och jag har alltså fått en ränta på 18.80%. Jag förstår att folk tycker att skuldsatt är samhällets avskum, innan jag hamnade här, kunde jag hålla med, men som i de flesta fall, okunskap är roten till allt ont, oavsett om det är rasism, eller förakt eller vilken skepnad man vill. Med med kunskap, inser de flesta tänkande individer att avskummen är inkassobolagen, som suger ut de som redan ligger på botten, med rena ockerräntor, för att spä på sina extrema vinster ytterligare.

Kronofogden

Idag är det en ny bloggonsdag. Jag måste dock erkänna att veckan gått fort, så jag har inte hunnit sätta mig in så mycket i ämnet, så idag skriver jag rakt från hjärtat och inte så mycket från hjärnan...

Idag är dessutom dagen då jag lämnat in en JO-anmälan om just kronofogden. Mitt hus som såldes i mars har fortfarande inte bytt ägare. Jag trodde allt var klart förra veckan, när jag pratade med både kronofogden och inskrivningsmyndigheten. Men igår, så ringde en jurist från inskrivningsmyndigheten i Uddevalla och förklarade att de har fått en anteckning från fogden att huset är sålt, men de har inte fått in något kontrakt, alltså slutar deras jobb där. Hon anser nu att det är mitt jobb att skaffa fram alla papper och komma in med dom, något jag inte tänker göra, detta har tagit tillräckligt mycket tid och energi. Dessutom är det oerhört förnedrande att få sitt hus sålt exekutivt, ska jag då behöva göra extra arbete på grund av att de inte gör det... Skulle inte tro det!

Märkligt är att inkassobolag har god inkassosed att följa, där står klart och tydligt att inkasso inte får vålla en individ olägenhet, men Kronofogden, de får tydligen göra som de vill, och köra över enskilda.

En missuppfatning som verkar råda i samhället, är att kronofogden tar över skulder. "Jag har en skuld hos kronofogden". Här och nu vill jag slå död på den myten. Vi har i Sverige ett statligt indrivningsverk, som verkar som inkassos förlängda arm. Uppdraget är att driva in allehanda skulder, för enskilda och företag. En myndighet, som tar beslut om en skuld är äkta och sedan bedriver rena Stazi metoder för att driva in den. Detta har vi haft sedan 1734 års utsökningbalk, en lag som fortfarande gäller, i sin omarbetade version. Ordet fogde kommer ur latinets advocatus, som betyder, förespråkare, eller biträde, detta översattes till fornsvenskans Foghate, konstigt att man bara behöll förledet... Vi har idag ett system som vi har haft sedan 1734... kanske dags att fundera över om vi skulle ta bort systmet.

Min åsikt är att kronofogden omedelbart ska avskaffas i sin nuvarande form. Skulder är en ensak mellan personer, eller företag, inte en statlig myndighet. Det skulle göra att vi hade en strängare kontroll på utlåningen, men skulle också göra att överskuldsättningen minskade. Idag är det lite sandlåda över systemet. "Mamma, mamma Pelle lånade fem kronor och jag får inte tillbaka dem".

Räddningstjänstens främsta uppgift är att se till så att det inte blir bränder, borde det inte vara bättre om kronofogden omstrukturerades till att se till att folk inte blir skuldsatta. Idag verkar de tvärt om och ser till så att folk aldrig kommer ur skuldfällan. Bara att ha ett ord som evighetsgäldenär, säger väl något...

TIdigare kom KF ut och pratade i skolor, inte ens det gör de längre "Kronofogdens nya strategi är att verka genom budbärare och ni som lärare är viktiga i detta sammanhang. Ni träffar eleverna återkommande och har den pedagogiska förmågan att förmedla budskap. På det här sättet når vi ut till fler ungdomar och kan förhindra onödig skuldsättning. Vi på Kronofogden har tyvärr inte resurser att genomföra rena informationspass, men vi vill gärna stötta er lärare med nytt och fräscht material angående privatekonomi" från Kronofogdens hemsida


Idag bloggar följande om kronofogden, det har tillkommit en, flera är välkommna att dela vår bloggemenskap:

Insolvens Stockholm
Obeståndsbloggen
Noll koll
Villerider
Affesblogg
Ljuramannen
Systembloggen
Dwight
Fonzie