Dag före onsdag...

Varje dag stöter man på hinder i samhället. Allt från att inte få hyra bilar, till att inte kunna skaffa ett telefonabonnemang. Vad man inte får göra är något de flesta skuldsatta, relativt fort blir experter på. Man möter nämligen hinder hela tiden.

När jag och min fru skulle flytta, till vår nuvarande lägenhet, så behövde vi ett nytt telefonabonnemang, så jag ringde runt till några olika leverantörer. Jag var helt ärlig från början och talade om att jag hade betalningsanmärkningar, men undrade om det gick att komma förbi det på något sätt, till exempel genom någon form av deposition. Alla sa nej, direkt och då var det meningslöst att ens försöka. Men till slut ringde jag till Glocalnet. Hon kollade upp det och kom tillbaka och sa att det var inga problem, de ser inte till historiska betalningsproblem, utan hos dem är alla välkomna. Jag tecknade abonnemanget, muntligt, men eftersom det spelades in, så skulle det vara lika bindande som ett skriftligt abonnemang. För mig, visade det sig, efter att de gjort sedvanlig kreditprövning, så kom de fram till att jag hade ju betalningsanmärkningar, då får man inte teckna abonnemang hos dem och således var det annullerat omedelbart, det finns ingen som är lika låg som Glocalnet. Hur fick vi löst det då, man måste ju ha telefon, annars är man inte kontaktbar, kan inte söka jobb och så vidare. Jo, min pappa står på mitt abonnemang, de accepterar inte ens att man har någon som går i borgen, han måste stå på abonnemanget, kanske för att en skuldsatt inte ska synas, och får därför inte ha ett abonnemang, eftersom man då hamnar i telefonkatalogen och på så sätt syns. Idag när jag går och handlar och möter Telenor Xpress, eller Tele2 säljarna, som dyker på en för att sälja abonnemang, så brukar jag säga, ja tack, jag tar ett sådant, men jag har en miljon i skulder, men det är väl inga probem… Vad gäller mobilen, så har jag ett Halebop kontantkort. Nu har jag ett jobb, som kräver att jag ringer ganska mycket med mobiltelefon, de betalar räkningen, men vill inte stå på ett abonnemang, jag skulle kunna ha ett abonnemang, som man betalar lite högre månadskostnad för, men ringer billigare, men det får jag alltså inte,utan fyller på mitt kontantkort, för över tusen kronor i månaden.

När jag fick mina skulder, så skulle vi åka till Legoland med barnen, ihop med en annan familj. Ja, det var onödigt och man ska betala skulderna först, men jag fick ganska snabbt skulder på en miljon, eftersom lånen på huset förföll, vi resonerade som så, att vi var tvungna att komma bort ett tag la pengar på att åka till Legoland. Vi skulle hyra en minibuss och jag tog på mig att hyra den och betala med mitt Visakort, som då inte hade dragits in av banken, jag hade en kontokredit på trettiotusen, som inte var utnyttjad alls. Men trotts det, så såg uthyraren enbart att jag hade betalningsanmärkningar och jag fick skamset ringa min vän och förklara situationen för honom, så han fick ta hyrbilen.

Under tiden jag skrev detta kom jag på att i stycket ovan, så ursäktar jag mitt eget beteende, eftersom, det kan vara någon som läser detta, som börjar ifrågasätta varför man som skuldsatt vill leva ett normalt liv. Stora delar av en skuldsatts liv, går ut på att bekräfta de val man gör. Till socialen, får man bekräfta varför man måste ha den där bilen, som har ett marknadsvärde på 2500 kronor, till fogden får man förklara varför man måste ha nya glasögon, så de inte kan ta den vanliga summan den månaden. Hela livet går ut på att bekräfta varför man vill fortsätta leva.

Jag ska ärligt säga att jag ändå är lyckligt lottad, jämfört med många andra i samma situation. Jag har kvar min familj, jag har tjänstebil och har lyckats få ett nytt jobb, mitt i finanskrisen.

Imorgon är det ny bloggonsdag, då ska vi skriva om hur man får vardagen att gå ihop som skuldsatt, se detta som en förberedelse för morgondagens inlägg.